Synen på ögat | Eurozine

Synen har sedan länge gärna betraktats som människans främsta och ädlaste sinne. Det har lämnat spår i språket, som i meningen precis före den här: att betrakta något är både att se på det och att tänka på det. Jag kan mycket väl säga att jag vill granska, skärskåda eller få insikt i något som inte är direkt synligt för mina ögon, utan att framstå som alltför litterär eller allegorisk. Visst kan jag ibland även nosa på något, få en försmak, greppa eller lyssna in, men synen är den mest etablerade metaforen för abstrakt mental aktivitet. Det är en metaforik som sedan länge är begravd i vardagsspråket, nästan osynlig. Du ser!

Är det då en naturgiven ordning? När man velat understryka synens dominanta roll har man pekat på att mer än hälften av nervcellerna i människans hjärnbark ägnas åt att bearbeta visuell information. Samtidigt har forskning de senaste åren tonat ned den strikta lokaliseringen av kognitiva funktioner i hjärnan och visat att sinnena i hög grad arbetar koordinerat när vi upplever världen: att förstå ett synintryck är inte bara att avkoda det ljus som faller in i ögat, utan att fläta samman denna information med ögonmuskelns rörelse i sidled, handens vridning av objektet, kroppens relativa position i rummet, för att inte tala om de semantiska och affektiva mönster som ständigt aktiveras och omformas. Några svarta fläckar på ett papper kan vara obegripliga innan vi flyttar blicken till det lilla ordet under bilden och bokstäverna B och I gör att vi omedelbart ser konturerna av ett stickande flygfä, varpå vår pupill vidgas och pulsen går upp om vi råkar ha en bifobi. Vi var tillfälligt blinda, kunde inte tolka vad vi hade rakt framför ögonen, men så kom ordet och det fick oss att se. 

Synen på synen som något primärt och upphöjt har dock gamla anor. Platon (f 428 f kr) skrev för mer än tvåtusen år sedan om ögat som en sol som lyste med förnuftets ljus och Aristoteles (f 384 f kr) menade att det är synen som bäst hjälper oss att förstå världen, för att den tydligast blottar de distinktioner som finns i den. Vi vill veta vad som åtskiljer tingen och urskilja gränserna mellan fenomenen. Det finns också ett välbekant vetenskapligt ideal i den distans som synen erbjuder: att kunna observera något på håll, inte behöva komma i direktkontakt och röra vid det, eller bli vidrörd. Trots att den är begränsad till två kulor i ansiktet är synen vidsträckt, medan känseln som täcker hela kroppen är intim, sträcker sig så ynkligt kort. Hos det mänskliga fostret är det dock känseln som utvecklas först, receptorer för beröring växer tidigt fram över embryots läppar. Men hur börjar vi se?

Hur vi börjar se

I början finns vatten, där ett korn av genomskinligt slem svävar. Kornet som är ett, delar sig efter några timmar i två, som under dagarna som kommer delar sig i fyra, åtta, sexton, senare miljarder. Ordet cell betyder ”litet rum”, och utvecklingen från slemkorn till öga är just historien om rum efter rum som skapas ur intet. Klungan av celler ändrar snart form, delar av slemmet trycks utåt och bildar i mitten ett hål. Den ihåliga ansamlingen viker sig sedan in i sig själv så att ytterligare ett tomrum bildas. Öppningen in till det tomrummet kallas för urmun, men för vissa varelser, som sjöborren, kan urmunnen lika gärna utvecklas till anus. Det blir inte så mycket mer än så för många djur, de lär sig svälja och skita. Men för den som ska lära sig se fortsätter processen. Inuti den växande formen blir en skåra ett rör, som ska bli ryggrad och nervsystem. Från den växande blåsan överst på röret skickas två tunna stänglar ut, mot ytan av det sammansatta, det som ska bli hud, och som om ytan vet – som om den också vill – börjar den sjunka inåt en smula. Stängel och skål går varandra till mötes. Skålen sjunker och sjunker tills förankringen brister och den knoppas av från ytan, blir boll och sedan lins, samtidigt som stängeln bildar en inbuktning längst ut på toppen av sig själv där linsen kan vila. Skålen kläs invändigt med brokiga celler i lager: de yttersta kommer bilda en vit och hård hinna som kan hålla skålens innehåll på plats, de mellersta en hinna rik på blod, och längst in skapas lagret med korn känsliga för ljus, i näthinnan. För att kunna släppa in ljuset till dessa djupt liggande synceller kommer de hudbesläktade cellerna i linsen och hornhinnan omvandlas och organiseras så att de blir genomskinliga. På den glasliknande ytan får inte finnas några blodkärl, eftersom blodet annars skulle kasta mörka skuggor.

I mörkret förbereder sig alltså alla delar självständigt men synkroniserat för att någon gång se ljus, de är fragment och samtidigt helhet. Alldeles oerfarna, men drivna som av intuition. De smala stänglarna som leder från ögonskålarna fylls av hundratusen tunna fibrer per minut, fibrer som kopplar samman de inre cellerna i botten av skålen med den snårskog av nerver som har börjat växa i den stora blåsan i moderröret; de binder ögat till hjärnan. Så föds man. Och för första gången rinner ljus in genom pupillens svarta hål omringad av en regnbåge, genom linsen som bryter ljuset mot näthinnans ljushungriga celler där en energi omvandlas till en annan: ljusenergi ger kemisk reaktion som ger elektrisk nervimpuls som skickas vidare bakåt längs den optiska nerven. Det är överföring: mönster i en domän förs över till en annan domän. Som en metafor.

Linsen är ännu inte perfekt konvext avvägd vid födseln utan ganska rund, och näthinnan inte helt färdig, så den nyfödda ser oskarpt. Redan de första dagarna kan man ändå se hur barnet börjar följa de regler som forskare sammanställt efter observationer av nyfött blickbeteende: Vid frånvaro av stimulans, börja söka av omgivningen. Sök av brett tills du hittar ett streck eller gräns. Stanna i närheten av gränsen. 

Det finns kritiska perioder för synens utveckling. Kattungar som får ena ögat igensytt vid födseln kommer inte lära sig se med det ögat när stygnen tas bort efter tre månader, men en fullvuxen katts öga blir inte blint av att stängas en längre period. En skelning som inte åtgärdas före tre års ålder kan hämma utvecklingen av en människas djupseende, eftersom det kalibreras med hjälp av skillnaden mellan de två ögonens synfält. År 1688 ställde filosofen Molyneux, vars fru var blind, en fråga till John Locke om huruvida en blind person som endast lärt känna geometriska former med handen skulle kunna känna igen en kub med synen, om hon mirakulöst återfick den. Lockes svar var att hon inte skulle det. Frågan kunde trettio år senare prövas experimentellt vid en uppmärksammad starroperation av en 13-årig pojke (och har gjorts så flera gånger därefter). Pojken som dittills hade varit blind återfick synen och Locke visade sig ha haft rätt: han kunde inte identifiera kuben med bara synen. Men när han senare fick känna på den och associera det visuella fenomenet med känslan i handen kunde han lära sig att se kuben som en kub.

Genom att mäta hur länge bebisar stannar med blicken på ett stimuli har man kunnat fastställa vissa åldersberoende preferenser: vid tre månaders ålder tycker barnet om att titta på röda och gula saker istället för de svartvita det föredrog som nyfödd, vid sex månader tittar det gärna på fallande ting, vid nio månader helst på ansikten. En genomgående och åldersoberoende synpreferens är den för nya stimuli. Parallellt och i interaktion med sina preferenser tränar barnet sina förmågor: att styra huvudets rörelser, flytta saker från hand till hand, lyfta upp små föremål med fingrarna, associera den visuella händelsen att se ett bröst eller en flaska med den fysiska händelsen att få mat. Det börjar leta efter saker som gömts undan, förflytta sig närmre det som väcker dess intresse, imitera andras rörelser och sortera färg och form och djur efter likhet. Det börjar utveckla en ny preferens: den för kausalitet och samband.

Hur man sett på syn

Människans medfödda drift att söka efter orsaker och samband fick henne tidigt att vilja förstå hur synen fungerar. Demokritos (f 460 f kr) tänkte sig att en mycket tunn hinna av atomer, som han kallade aidola, ständigt ömsades från tingen och tog sig in i ögat där den kolliderade med själens atomer. Lucretius (f 99 f kr) hade liknande idéer men kallade hinnan för simulacra. Han skrev: ”Bland de synliga tingen kastar många av sig kroppar, ibland förtunnade som rök från ved eller värme från eld, ibland mer tätvävda och koncentrerade som när cikador kryper ur sina tunna skal på sommaren, som när kalvar släpper sin fosterhinna, som när ormen ömsar sitt skinn bland törnen”. Denna föreställning, att syn uppstår när något kommer in i ögat, brukar kallas för intromission. Kritiker av denna idé frågade sig hur aidolan av ett helt berg kan få plats i ögat, och hur alla dessa hinnor kunde undvika att trassla in sig i varandra på sin väg till ögonen.

En mer utbredd tro var att ögat utstrålade sitt eget ljus, så kallad emission. De flesta som argumenterat för emission har trott på en kombination av ljus inifrån och utifrån ögat, men en mer ensidig emissionsteori brukar tillskrivas Empedokles (f 490 f kr) och hans ord om en gudomlig eld inuti ögat. Vår drift att söka samband spökar dock även i idéhistoriska framställningar: av Empedokles teorier finns endast fragment och återgivningar i andra hand av senare antika filosofer som argumenterat emot renodlad emission. För en modern människa, som tar tidigare vetenskapliga upptäckter för givna som sunt förnuft, kan det tyckas självklart att ögonen inte har sitt eget ljus: då borde vi ju kunna se i mörkret. Men kanske fann man inspiration till emissionstanken i sättet nattaktiva djurs ögon kan reflektera ljus och se ut att lysa i mörker. Mer interaktiva teorier stod bl a Platon för, som menade att ett gudomligt ljus från ögat behövde möta ett omgivande ljus och därigenom skapa syn. Aristoteles trodde inte att något emanerade från ögat eller från de synliga objekten, men att ögat på något sätt förvandlade luften mellan subjekt och objekt till ett medium för syn.

De framväxande teorierna drevs på från olika håll, av dem som intresserade sig för psykologi och perception men också av två andra discipliner: medicinen och matematiken. Den grekiska kirurgen Galenos (f 129) gjorde dissektioner av babianer och plåstrade om gladiatorer och var bland de första att anatomiskt beskriva ögats olika delar. Han trodde att det var i linsen synen uppstod, en tro som var den allmänna fram till 1600-talet. I De Usu Partium (Om kroppsdelarnas funktion) skriver Galenos, efter sina anatomiska beskrivningar av ögat, att han inför att uttala sig om ljusets riktning hade tvekat, ”eftersom det involverar teorin om geometri och de flesta människor som låtsas inneha någon bildning inte bara är okunniga om denna utan också undviker dem som förstår den och irriterar sig på dem”.

Euklides (f 325 f kr) var kanske ett typiskt motiv för sådan irritation. Han var ointresserad av de köttsliga förhållandena i ögat och intresserade sig istället strikt för de matematiska regler som kunde förklara synen. Eventuellt influerad av den geometri som hade visat hur scenen i en amfiteater skulle synas för så många åskådare som möjligt, utvecklade han en konisk modell av synfältet och la utifrån några få postulat fram matematiska teorem om hur det synliga objektet behöver nå ögat längs raka, ostörda linjer. Även Euklides trodde att ögat utstrålade ljus, men att han hade fel gällande ljusets riktning ändrade inte hur väl matematiken stämde i konmodellen, som skulle visa sig fungera oavsett vilket håll ljuset kom ifrån. Euklides konmodell modifierades senare av Ptolemaios (f 90) och översattes tillsammans med texter av Aristoteles och Galenos till arabiska på 800-talet och skulle få stort inflytande på de många optiska arbeten som skrevs i Mellanöstern under kommande sekel och som i sin tur utgjorde grunden för den europeiska medeltidens och renässansens framsteg inom optiken.

Filosofen Al-Kindi (f 800), verksam i Bagdad, var ledande i översättningsarbetet från latin och skrev själv arbeten om skuggor, speglar och himlens färg. Han försvarade idén om emission genom att hänvisa till ögats form: örat var en tydlig tratt för att ta emot ljud, men ögat var sfäriskt och mobilt för att kunna rikta sitt ljus. Det var en annan filosof född i Irak som skulle sammanställa de tidigare teorierna och skapa den stora syntes som la grunden till vår tids syn på syn. Ibn al-Haytham (f 965) satt i husarrest i Kairo efter att ha misslyckats med att dämma upp Nilen på en kalifs uppdrag när han skrev sina arbeten om synsinnet. Han noterade hur ljus påverkar ögat på flera sätt: att pupillen kan dra ihop sig, att ögat skadas av starkt sken och att man kan se en efterbild på ögonlockens insida efter att ha stirrat in i solen. När han kommit fram till att synen måste uppkomma inuti ögat insåg han också att emissionen blev överflödig som förklaring – de strålar som åkte ut skulle ändå behöva komma in igen. Han kombinerade den euklidiska geometrin med sina egna idéer om hur ljuset studsar på ytor och genom refraktion landar i ögat enligt ett strukturerat punktmönster. Ibn al-Haythams texter översatta från arabiskan i kombination med anatomen Felix Platters (f 1536) studier hade stort inflytande på Kepler när han 1604 i Astronomiae Pars Optica lyfte fram näthinnans avgörande roll för synen och en gång för alla fastställde intromissionsteorin.

Men kanske är inte emissionsteorin helt utdöd. I en artikel med titeln ”Fundamentally Misunderstanding Visual Perception” skriver några psykologiforskare från Ohio State University att oroväckande många vuxna människor tror att det kommer någonting ut ur ögat under synprocessen. Det är en oavsiktligt komisk text, med en för en vetenskaplig artikel ovanligt värderande ton. Författarna förfasar sig över hur även psykologistudenter som bör ha läst perceptionspsykologi svarar fel på påståenden om huruvida ljus lämnar ögat. Man anar en tilltagande indignation, en frustrerad vädjan när forskarna med olika utbildningsinsatser och testbetingelser experimentellt försöker få människor att svara rätt. De låter försökspersonerna läsa kurslitteraturen innan de testas och ger även en kort föreläsning om hur syn fungerar, men ingenting tycks fungera. En intressant detalj är att andelen personer som verkar vilja beskriva någon form av emission är som högst när försökspersonerna ska ange svaren genom att rita, många tycks vilja rita pilar som går ut ur ögonen. Det enda som ger en måttlig inlärningseffekt är när försökspersonerna får se en barnsligt övertydlig tecknad film där en kort text upprepas – ”INGET KOMMER UT UR ÖGONEN!” – och kombineras med exempel om att Stålmannens röntgensyn inte är verklig. Efter den filmen väljer några färre emissionsalternativet, men inlärningseffekten har försvunnit vid en omtestning några månader senare. 

Efter att ha beskrivit hur en försöksperson ”fåraktigt” tvingats erkänna att emission inte finns, efter att de pressat honom på svar om huruvida någon annan kan se detta något som han fram till dess ihärdigt påstått lämnar ögat, så reflekterar författarna över att det kanske finns något i människans upplevelse av synen som ger en känsla av att rikta sig utåt, mot omgivningen. Med ett intryck av att trots – eller kanske genom – sin bestörtning ha blivit lite klokare konstaterar de att falska föreställningar tycks kunna samexistera med vetenskapligt acceptabla sådana inom en människa utan att hon inser inkonsekvensen.

Hur man uppfostrat blicken

Det finns något undanglidande i alla dessa framsteg med att förklara synsinnet, något som ständigt knuffas framför den som bryter ny mark. När Kepler fann att synen skedde via näthinnan blev sinnet på ett paradoxalt sätt mer opakt än tidigare, drog sig längre in. Han kunde förklara stegen fram till hinnan, peka på den upp-och-nedvända bild som präntas in där, men sedan slängde han upp armarna: resten får någon annan ta sig an, det där som händer i nerven, hur bilden vänds rätt och blir allt det vi ser. Newton (f 1642) närmade sig något senare frågan på ett mer praktiskt sätt. Han ville veta vad i hans syn som berodde på ögat respektive omvärlden och själen, och experimenterade med att sticka in vassa verktyg långt bakom sin egen ögonglob för att framkalla en upplevelse av färg. Descartes skalade bort de bakre hinnorna från ett oxöga och höll upp det som en ljuskänslig film mot fönstret för att visa hur ögat är som en passiv camera obscura. Men själva tolkningen av synintrycken hänvisade han vidare till den perfekta, immateriella själen som på ett oklart vis antogs kommunicera via tallkottkörteln. Som om han stolt skanderat: MEKANIK, MEKANIK, MEKANIK, och sedan skamset mumlat: … och så lite magi. Allt sedan dess har forskare fortsatt jaga det undanglidande medvetandet. Den svenske neurofysiologen Torsten Wiesel fick tillsammans med David Hubel 1981 Nobelpriset för sina upptäckter av hur hjärnan dekonstruerar och återuppbygger den visuella bilden, hur specifika nervceller aktiveras när ögat ser vertikala linjer och andra av horisontella. Det finns även hjärnområden dedikerade åt särskilda visuella objekt, som det fusiforma ansiktsområdet som aktiveras när vi ser ansikten och som – om det stimuleras mekaniskt – kan framkalla en visuell hallucination av ett ansikte. I en omtalad japansk studie från 2012 kunde forskare gissa vad människor drömt om efter att ha analyserat deras hjärnaktivitet i primära synkortex sekunderna innan de väcktes ur sömnen. Syn och dröm tycks närma sig varandra.

Före Keplers genombrott och Descartes försök att dela upp människan i ett mekaniskt kött och en osynlig upphöjd själ fanns en grupp medeltida filosofer som brukar kallas för perspektivister. De sysselsatte sig med frågor om ljus och syn och hade ett specialintresse för optiska illusioner. I den för tiden storsäljande manualen för präster, De oculo morali (Om det moraliska ögat) av astronomen Peter av Limoges (f 1240), vävdes deras kunskaper om synsinnet ihop med råd om hur en sant kristen ska leva. Perspektivisterna intresserade sig för tre sorters syn: den direkta, den brutna och den reflekterade. Alltså fri sikt genom luft, sikt som förvrängs av material av olika täthet, och synen i en spegel. I De oculo morali blir detta en metafor för hur människan, som det står i Bibeln, ser allt återgivet som i en spegel, och att endast Gud ser saker direkt, som de verkligen är. Även om perspektivisterna intresserade sig för optiska illusioner – att en käpp ser bruten ut när den sticks ner i vatten, att månen ser större ut nära horisonten – var de övertygade om att synsinnet i grunden är pålitligt. Normen var den syn som återgav världen korrekt, illusionerna bara avvikelser från denna. Peter av Limoges använde sig av perspektivisternas exempel men tolkade dem annorlunda: i De oculo morali är synens tendens att förvridas inte undantag utan dess mest särpräglade drag. Han liknar denna ögats svaghet vid en mer generell svaghet hos människans förstånd, och formulerar utifrån detta ett moraliskt förhållningssätt för seendet: hur man ska se utåt, hur man ska se inåt, och hur man ska eftersträva att bli sedd av andra. De optiska illusionerna görs till sedelärande analogier: en sak som befinner sig i tätare material och betraktas från ett tunnare, som något i vatten sett från luft, framstår som större än vad det är, precis som den rike felaktigt framstår som stor och betydelsefull för den fattige. Metaforerna är, på metaforers vis, oblygt böjbara – som när de sju dygderna liknas vid ögats sju skyddande delar.

I religiös litteratur finns en lång tradition av aktsamhet om sinnena. Sinnena är lömska öppningar för synden, men också möjliga portar mot det gudomliga, och därför behöver de uppfostras. Nyfikenhet, att utforska sinnena utan ett högre syfte eller mål, är en synd, askesen en moralisk nödvändighet. Lusten beskrivs som en extra komplicerad synd, för till skillnad från frosseriet där det som begärs är ett passivt objekt kan lusten multipliceras när två ögon begär varandra. De bibliska raderna, ”Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte”, vänder ut och in på begreppen; att ligga ansikte mot ansikte kan vara det närmsta vi kan komma en annan människa, eller som här en vision av att inte längre vara fängslad i en kropp med blicken ständigt förvriden. Ögat är en öppning och en gräns, sann förståelse möjlig och omöjlig. 

Religiös arkitektur har länge experimenterat med att rikta vår blick. I en del medeltida kyrkor på Gotland finns ett litet hål i väggen, ibland format som en treklöver, ibland täckt av en bjälke som kan skjutas åt sidan. De kallas för hagioskop, dessa hål vars funktion tros vara att ge ett visuellt utsnitt av altaret för de personer som inte fick komma in i kyrkan på grund av synd eller sjukdom. På samma sätt som blicken ska tuktas och skyddas från synd kan den också styras i rätt riktning: uppåt, där den rättrogna får lön för sin möda i de kulörta kyrkfönstren och välvda taken, drömmen om en skönhet som är helt och hållet fri från synd.  

Hur vi lär oss att se

Ett barn lär sig att se och förstå vad det ser genom att gruppera sina erfarenheter. Det identifierar likheter, ser att det där är en hund och det där är också en hund, men det där är en ko. Föräldern hjälper kategoriseringen på traven med ord. Ju fler erfarenheter barnet får, desto säkrare börjar det bli på sina kategorier och stereotyper, felskattningarna blir färre. Om man vill uttrycka sig drastiskt kan man kanske säga att det vi brukar kalla för barns fantasi egentligen är misstag på grund av okunskap, ofrivilliga snedsteg från barnets kärlek till ordning och regler och önskan om att veta vad som är vad. Föräldern lär ut klichéer, barnet lär sig att gruppera fragment i förutsägbara gestalter. Något annat skulle vara nästan omöjligt – en förälder som är helt oförutsägbar skrämmer ett barn och det skulle vara mycket ineffektivt att försöka vara nyskapande när vi lär ut vad som tillhör kategorin frukt och vad som tillhör kategorin kläder. 

Men man uppfostras inte bara av sin förälder, utan också av sitt sammanhang, vilket i vår tid är alltmer visuellt. Barn tillbringar med tiden fler och fler timmar scrollande vid en skärm istället för att se andra människor ansikte mot ansikte. Skärmen är en effektiv lärare, den riktar uppmärksamheten och blicken om och om igen mot sig själv. Drivna av en preferens för det nya fastnar vi i ett paradoxalt repetitivt flöde av nytt och översköljs av lösryckta visuella intryck utan kroppslig förankring. Den inlärning som sker av det visuella flödet är kanske framför allt en tillvänjning, en desensitisering, en likgiltighet av att ha sett det mesta, utan att nödvändigtvis ha upplevt så mycket. 

I Simulacra and Simulation (som inte handlar om de tidigare nämnda hinnor som Lucretius trodde tingen ständigt ömsade) skrev Jean Baudrillard 1981 om hur vår hyperrealistiska tid präglad av bilder av bilder av bilder är som ett ostoppbart, självspelande piano där den stora mängden av reproduktioner effektivt tar sig in i oss och gör även oss själva till simuleringar, till replikor. 

Det är en obekväm tanke för den som fortfarande dröjer kvar vid spåren av Descartes syn på själen som immateriell och orörbar. Men kanske ligger den närmre både modern kognitionsforskning och religiösa asketers förhållningssätt: synen blir det synen ser. Vi är våra sinnesintryck. Skärmens ständigt närvarande upprepade bilder förmedlar klichéer med en tidigare oöverträffad effektivitet; och vi är sedan barnsben drivna till att imitera. Samtidigt finns en utbredd ambivalens inför klichén: vi griper efter den för att försöka förstå och göra oss förstådda men känner också en smygande panik och en motvilja. Vi vill passa in, kommunicera effektivt, men också bli sedda för de vi ”egentligen” är, ha kvar tron på att det fortfarande finns något fördolt och heligt, något hemligt. 

I de sociala mediernas flöden av filmklipp rör sig människor ofta med en kuslig likhet. Känslan av att formen tappat kontakten med innehållet är mer eller mindre påtaglig. På skärmen kan man få se en representant för den nya professionen ”dödsdoula”, certifierad expert på att sitta vid folks dödsbäddar, dansa för kameran samtidigt som hon synkroniserat pekar på skärmen där textremsor rytmiskt dyker upp om vad som är viktigt att tänka på när man ska dö; hennes medkännande leende är som till en nära vän, imiterande andra imitationer av danser och gester hon sett andra människor på andra skärmar göra när de försökt rikta tittarens uppmärksamhet mot sina sminktips, sina barn och sina trauman. Skärmen, ett hagioskop för vår tid. Återigen väcks en metafor som blir alltmer påträngande: en insida som ständigt fläks ut blir till slut utsida, som en inverterad variant av hur nya cellformationer skapas i livmodern. Istället för fler rum: färre.